14 veckor

Sitter just nu och äter en riktigt god chicken tikka masala, att doppa brödet i såsen är ju bara så gott.
 
I går var en häftig dag. Som jag skrev i ett tidigare inlägg jobbade jag halvdag och anledningen var att vi skulle iväg till Akademiska sjukhuset i Uppsala på eftermiddagen. Sedan i mitten av januari har vi vetat om att det ligger en liten bebis i min mage, det var den 19 januari jag plussade på stickan och jag berättade för Mange via ett mms direkt efter, dock hade han dålig mottagning på jobbet så det tog nästan en timme innan han såg det och jag ville ju inte ringa innan han gjorde det så jag satt där och väntade på hans reaktion som dröjde hehe. Vi hade försökt bli gravida sedan sommaren men när jag började min nya tjänst efter årsskiftet sa vi att vi inte aktivt skulle försöka längre utan blev det så blev det. Och precis då blev jag gravid ändå, oplanerat 🙂 Det tog inte många veckor innan jag började må riktigt illa så jag berättade för min nya chef och mina nya kollegor redan i vecka åtta, för jag ville att de skulle veta varför jag kanske kom in senare på morgonen eller behövde jobba hemifrån någon dag. Tyvärr så sitter illamåendet i än i dag och sedan drygt en månad tillbaka äter jag receptbelagda tabletter mot det för att kunna äta, tar jag inte tabletterna tre gånger om dagen får jag med största sannolikhet inte behålla någon mat men trots tabletterna finns det vissa saker jag ändå inte klarar av att äta. I dag är jag i vecka 14 (13+4) vilket betyder att risken för missfall har minskat från 33% till 3%, och i går gjorde vi KUB-test vilket visar sannolikheten för att bebisen ska ha något kromosomfel. När vi gjorde KUB med Leon fick vi 1/156 för downs syndrom vilket ledde till att vi gick vidare och gjorde ett moderkaksprov som då gav oss positiva besked att Leon inte hade några kromosomavvikelser och att vi redan då i vecka 12 fick veta att vi väntade en kille. På gårdagens KUB var jag nervös inför samma besked men den lilla krabaten i magen fick sannolikhet 1/8576 för downs och 1/20000 på de andra kromosomfelen de kollar så det känns jätteskönt! Vid KUB gör man ett tidigt ultraljud och det är så sjukt häftigt att det finns teknologi som kan visa så tydliga bilder så här tidigt. Trots att bebis bara är 7 cm lång kunde vi få se händer, fötter, ansikte och dessutom två små prickar som är början på njurarna. Hur coolt?!
 
Nu händer det inte så mycket på ett tag, vi ska tillbaka till Akademiska den 3 maj för rutinultraljud och då får vi förhoppningsvis veta om det ligger ännu en kille i magen eller om familjen ska utökas med en flicka ☺️ Jag känner mig av någon anledning säker på att det är en kille, delvis för att jag mådde illa även med Leon men annars är det nog bara en känsla jag har hehe, det visar sig 😉❤
 
Publicerat i 2017
#1 / / Anonym:

Så kul att läsa din gravidresa- jag hittade dig via instagram igår och vi kommer nästan ha samma åldersskillnad mellan våra barn. Jag fick en flicka i aug-15 och nu plussade jag 9 mars och väntar på att de första kritiska veckorna ska vara över. Allt kan ju hända- Helt oplanerat och jag hade kopparspiral insatt men som glidit ner och skyddade inte som den skulle. Livet tar oväntade vändningar men nu hoppas vi på det bästa. Ska bli kul att följa dig under din graviditet. Kram M

Svar: Hej! Vad roligt, kul att du hittat hit och spännande med barnen, GRATTIS och hoppas veckorna tickar på fort för dig nu! Vet den där känslan att vänta på att få kliva in i vecka 14 och känna att den första mest kritiska perioden är förbi. Hoppas du kikar in här fler gånger och uppdaterar mig med hur det går! :D Kram
Jessica Anshagen

#2 / / Anonym:

Stort grattis skulle jag skriva också men hann skicka iväg innan:) /M

#3 / / Anonym:

Stort grattis skulle jag skriva också men hann skicka iväg innan:) /M

#4 / / Anonym:

Tyvärr var det inte vår tur att få syskon till vår tjej den här gången- missfall i helgen. Men det känns okej. Jag kommer följa dig ändå och hoppas din graviditet blir härlig och bra! Kram M

Svar: Åh, vad tråkigt att höra 😔 Jag beklagar. Men på något sätt får man försöka tänka att det finns en anledning att kroppen stöter bort det, även om det såklart säkert känns jättetråkigt. Hoppas höra om en uppdatering någon gång i framtiden 😘
Jessica Anshagen