Förlossningen 26/9-17 | Jessica Anshagen
jessi.se

Jessica Anshagen

Annons

Förlossningen 26/9-17

Jag och Ludwig är ensamma hemma och Ludwig ligger och sussar sött i sitt babynest så jag tänkte passa på att berätta om förlossningen som skedde tisdag 26 september och hur allting började dagen innan ♡

Måndag 25 september började jag (återigen, hade haft en del förvärkar som kom och gick sedan ca en vecka tillbaka) få den där molande värken i ryggslutet och sammandragningar. Allting började vid lunch, sambon var hemma och åt på jobblunchen och jag berättade för honom hur det började kännas men ingen av oss förväntade oss något mer eftersom dessa känslor kommit och gått tidigare också och alltid avtagit på natten. Dagen rullade på och värken höll i sig men den blev inte starkare så jag passade bara på att vila och ta det lugnt och fortsatte dricka mitt hallonbladste. Hämtade Leon på förskolan halv två och halv fyra messade jag Mange och frågade om han var på g hem då jag kände att värken började tillta mer och mer. Några timmar senare fick vi kvällsbesök av Marie & Jonny och då kände jag lite mindre än jag gjort på dagen.

När de hade åkt gick vi och lade oss ganska tidigt men jag vaknade vid 01 och tyckte att ryggen började värka allt mer och mer och jag kunde nu känna att värkarbetet var igång för smärtan kom, höll i sig och sedan försvann den – för att återkomma några minuter senare igen. Jag lät Mange sova medan jag började klocka värkarna och de kom ungefär var sjunde minut, ibland tätare och ibland någon minut senare men det avtog aldrig så vid 03 ringde jag min mamma eftersom hon var den som skulle passa Leon om det blev bebis denna vecka, och eftersom hon hade en timmes bilresa till oss var det lika bra att ringa henne i tid. Efter att ha ringt henne ringde jag förlossningen på Akademiska Sjukhuset i Uppsala, tjejen jag pratade med var supergullig och bad oss åka in när vi kände för det, antingen när min mamma dök upp eller om vi ville vänta lite till – det var helt upp till oss tyckte hon. Mamma kom strax efter 04, då kom värkarna ganska glest så jag gick och lade mig igen men vid 05 väckte jag Mange och sa att det var dags att plocka ihop allt och åka iväg för då var det ungefär 6 minuter mellan värkarna och de som kom gjorde ganska ont. Manges största rädsla har alltid varit att inte hinna in till förlossningen och få föda i bilen hehe, så det var lika bra att vi åkte in.

När vi kom fram klockan 06 kopplades CTG på, bebis höll sig ganska lugn så fick ett stort glas körsbärssaft för att han skulle vakna till och det gjorde han men eftersom de precis då skulle byta personal fick vi vänta till 07.30 innan någon kom in och undersökte mig. Det visade sig att jag var öppen 4 cm så vi blev tilldelade ett rum och på väg till rummet fick vi veta att det var tur att vi åkte in i tid för vi fick nu det sista lediga rummet och alla som kom in därefter skickades vidare till Gävle. Känner mig SÅ glad över att vi fick plats, vill aldrig föda någon annanstans än på Akademiska!

Vi fick ett stort och fint rum och de kom in ungefär en gång i halvtimmen för att lyssna på bebis och ungefär en gång i timmen för att kolla hur värkarna skötte sig. Det gick som barnmorskan sa “precis enligt skolboken” att jag öppna mig 1 cm i timmen, så kroppen jobbade på bra utan att jag behövde vara uppe och röra på mig så jag och Mange kollade serier på telefonen och lyssnade på lugn musik. Direkt när vi fick tillgång till rummet pratade vi om vilken smärtlindring jag tänkt mig och planen var tens-apparat, sedan tens + lustgas och när allt började bli väldigt jobbigt epidural (ryggbedövning). Så vi satte direkt dit elektroderna på ryggslutet och redan vid 09.30 kompletterade vi med lustgasen.

När vi var inne på förlossningen för att föda Leon tog allt väldigt lång tid så därför var jag inställd på att epiduralen skulle sättas in väldigt sent denna gång, men strax innan 11 började värkarna bli svåra att stå ut med så då tyckte barnmorskan att jag var redo för epiduralen så hon ringde på narkosläkaren och en halvtimme senare hade han varit där och satt dit det och jag mådde helt underbart. Att få ryggbedövning när man ska föda barn är det bästa man kan vara med om, det tar bort ALL smärta och man “slipper” de jobbigaste värkarna.

Ytterligare en halvtimme efter det (kl 12) gjordes en ny undersökning och jag var då öppen 6 cm så jag försökte sitta en del på pilatesbollen för att få något att hända, vattnet hade fortfarande inte gått men barnmorskan trodde att om bara vattnet skulle gå skulle jag föda bebis inom väldigt kort tid. Ungefär den här tiden började kroppen reagera på de kraftiga värkarna som jag inte kände av, så jag spydde jättemycket och fick inte behålla varken dryck eller mat. Efter en till undersökning strax innan 13 var jag öppen 8 cm och samtidigt som jag satt upp och spydde gick vattnet och det forsade brunt ur mig. Mange trodde jag spydde och missade påsen hehe men nej, det var alltså brunt vatten vilket betyder att barnet har bajsat i fostervattnet och man behöver hålla barnet under extra uppsikt.

Så under tiden de byter sängkläder och tvättar mina ben känner jag ett enormt tryck nedåt som inte går att stå emot, barnmorskan gör en snabb undersökning och säger bara “nu får du lägga dig ner för vi behöver ta emot bebis!” så jag lägger mig på sängen igen, är inte helt beredd på att det verkligen är dags (redan!) men 13.10 börjar krystvärkarna komma och under tiden som jag håller händerna för ögonen p g a smärtan (ni som fött barn förstår vad jag menar hehe) guidar barnmorska och undersköterska mig genom krystvärkarna och 13.16 föds vår Ludwig ♡ Helt sjuk känsla att föda barn, dels allt man går igenom under 9-10 månader men också allt man känner när barnet kommit ut. Man har ingen aning om vem som ligger där inne, vem man ska möta när det kommer ut, hur det ser ut och hur det mår. Jag minns att något av det första Mange sa när Ludwig lades på mitt bröst var “Han har så mycket mörkt hår!” 😄

Då allting gick så bra med förlossningen plus att amningen fungerade direkt tog vi oss aldrig till BB utan vi fick vänta kvar i ett annat rum på förlossningsavdelningen och sedan åkte vi hem klockan 22 samma kväll. Leon sov när vi kom hem så han fick träffa Ludwig morgonen efter och det var ett fint möte och en glad storebror 🙂

Och för varje dag som går känner jag bara mer och mer kärlek till den här lilla prinsen. Vi har alltid kallat Leon vår prins, nu har vi två prinsar att älska och ta hand om. Hur magiskt är inte det? 💕

img_7544.jpg img_7547.jpg img_7552.jpgTack för världens bästa stöd, vilket team vi är 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer
jessi.se

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats